Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.
Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.
Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.
Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.
Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.
Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.
Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.
