Uppdrag Gransknings program ”Jobb-bluffen” onsdag kväll den 10 september gick i stort sett ut på att alla aktörer – regeringen, socialdemokraterna, LO, TCO, Riksbanken och Konjunkturinstitutet – istället för att verka för ”full sysselsättning” okritiskt accepterar beräkningar av en ”jämviktsarbetslöshet” på 6,8 procent, under vilken nivå arbetslösheten inte skulle kunna sjunka utan att inflationen skulle ta fart. Uppdrag Granskning har rätt i att 6,8 procents arbetslöshet knappast kan kallas full sysselsättning. Men det var mycket som oklart och missvisande i programmet.
Uppdrag Granskning förefaller tolka begreppet ”full sysselsättning” som en arbetslöshet på noll procent. Detta är förstås en orimlig och missvisande tolkning av begreppet. Istället är det rimligt att med ”full sysselsättning” avse den sysselsättning som motsvarar den (lägsta) långsiktigt hållbara arbetslösheten, dvs. den lägsta arbetslöshet som är möjlig att upprätthålla på längre sikt. Denna är större än noll, i och med att det pågår en ständig omvandling i ekonomin när nya verksamheter, företag och jobb tillkommer i olika branscher och olika delar av landet och gamla försvinner, anställda byter jobb, frivilligt eller ofrivilligt, unga och nya grupper kommer in på arbetsmarknaden, osv. Här är det viktigt att inse att nivån på den långsiktigt hållbara arbetslösheten – i motsats till nivån på den genomsnittliga inflationen – inte bestäms av penningpolitiken utan av arbetsmarknadens funktionssätt och strukturella förhållanden. Dessa kan ändras över tid, t.ex. med arbetsmarknadsreformer och nya regler för arbetslöshetsersättning. Den långsiktigt hållbara arbetslösheten kan därför ändras över tiden, och den är inte direkt observerbar och mätbar. Den måste istället beräknas med hjälp av olika ekonometriska (dvs. ekonomiska och statistiska) metoder. Sådana beräkningar är osäkra och kan behöva revideras i ljuset av ny information och insikter.
Som jag har visat i tidigare inlägg så har den genomsnittliga arbetslösheten legat onödigt högt ända sedan 1997, på grund av en för stram penningpolitik och för låg genomsnittlig inflation. Man kan tycka att ett program av Uppdrag Granskning om arbetslösheten i Sverige borde kommenterat detta. Inte minst för att den onödigt höga genomsnittliga arbetslösheten av allt att döma medför att beräkningar av den långsiktigt hållbara arbetslösheten som bygger på historiska genomsnitt leder till en systematisk överskattning, förmodligen på ungefär trefjärdedels procentenhet. Som Uppdrag Granskning nämnde har Riksbanken beräknat ett intervall för den långsiktigt hållbara arbetslösheten på mellan 5 och 7,5 procent, med således en mittpunkt på 6,25 procent. Men denna ligger sannolikt trefjärdedels procentenhet för högt, så en bättre beräkning slutar på en mittpunkt på ungefär 5,5 procent (se detta appendix till protokollet från det penningpolitisk mötet i juli 2012). Detta är nära den beräkning på ungefär 5 procent som Finansdepartementet presenterade i ett utförligt PM våren 2011 .
Den långsiktigt hållbara arbetslösheten brukar på engelska ofta kallas ”the long-run natural rate of unemployment”. Uttrycket ”natural” betyder här snarast ”oundviklig” än ”naturlig”. Federal Reserve kallar den ”the longer-run normal rate of unemployment”, relaterar den till sitt mandat för penningpolitiken, ”price stability and maximum employment”, och bedömde i januari att den i USA ligger mellan 5,2 och 5,8 procent, dvs. i ett intervall med mittpunkten 5,5 procent.
Den långsiktigt hållbara arbetslösheten skiljer sig från andra begrepp för en mer kortsiktig jämviktsarbetslöshet. Ett sådant är NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment), en nivå för arbetslösheten för vilken inflationen blir konstant. Tanken är att inflationen stiger respektive faller över tid om arbetslösheten är lägre respektive högre än NAIRU. Detta förutsätter dock att Phillipskurvan (sambandet mellan inflation och arbetslöshet) empiriskt är av en viss form, en s.k. ”acceleration Phillips curve”, där förändringen i inflationstakten varierar med arbetslösheten. Om istället Phillipskurvan empiriskt är en s.k. ”level Phillips curve”, där nivån på inflationstakten varierar med arbetslösheten, så blir alla nivåer på arbetslösheten NAIRU. Empiri och analys stöder att Phillipskurvan för Sverige från 1997 är en ”level curve”. Ett annat jämviktsbegrepp är ”short-run natural rate of unemployment”, som kan definieras som den arbetslöshet vid vilken inflationen är lika med förväntad inflation. Ett tredje är den s.k. flexpris-arbetslösheten, den arbetslöshet som skulle uppstå om löner och priser var flexibla och inte trögrörliga. De olika kortsiktiga jämviktsbegreppen sammanfaller eller skiljer sig åt beroende på vilka antaganden som görs om den underliggande modellen för ekonomin och arbetsmarknaden. De fluktuerar runt den långsiktigt hållbara arbetslösheten beroende på de temporära störningar ekonomin utsätts för. I praktiken är de kortsiktiga jämviktsbegreppen ofta inte särskilt precist definierade och tämligen godtyckliga.
Den höga arbetslösheten i Sverige har lett till ökad långtidsarbetslöshet. Långtidsarbetslösa får sämre kontakt med arbetsmarknaden och har svårare att få jobb. För att i ett sådant läge få ner långtidsarbetslösheten så att även de långtidsarbetslösa får jobb krävs då extra hög efterfrågan på arbetskraft. Detta kräver en extra expansiv penningpolitik och kan kräva att man skjuter över inflationsmålet en tid. Eftersom inflationsmålet inte kan uppfyllas vid varje tidpunkt utan ska uppfyllas i genomsnitt, så är det helt förenligt med Riksbankens inflationsmål att låta inflationen skjuta över målet lika mycket och ofta som man skjuter under.
Sammantaget har Uppdrag Granskning knappast bidragit till att öka kunskapen om full sysselästtning, arbetslösheten och deras bestämningsgrunder.
