Nationalekonomidoktoranden Martin Berlin skriver på Lyckobloggen om en studie som studerar välbefinnandet vid pensionering. Nedanstående graf är hämtad från studien och visar att långtidsarbetslösas välbefinnande ökar vid pensionering, medan de som har ett jobb inte upplever någon förändring. För en nationalekonom kan detta förefalla lite paradoxalt. Arbete antas vanligen vara ett nödvändigt ont och fritid är kul – arbetslösa som redan ”konsumerar fritid” borde därför inte uppleva någon större förändring i välbefinnande vid pensionering. Den tolkning av grafen som studiens författare fokuserar på är att det är stigmatiserande att vara arbetslös, men att man slipper detta stigma vid pensionering och därmed blir lyckligare. En annan tänkbar förklaring är att man inte längre behöver söka nya jobb eller oroa sig för att inte kommer få ett nytt jobb.
