Hur mycket högre är arbetslösheten på grund av Riksbankens penningpolitik de senaste åren? Detta är en kontroversiell fråga, som Riksbanken gärna undviker. Tidigare har jag redovisat en beräkning av hur mycket högre arbetslösheten har blivit fram till början av 2013, jämfört med om styrräntan hade hållits oförändrad på 0,25 procent sedan juni/juli 2010. Min beräkning har kritiserats med oklara argument i ett tal av Per Jansson (till exempel att en låg ränta inte skulle varit ”realistisk”), en kritik som bemötts i ett inlägg av mig. Nu har jag uppdaterat beräkningen så att den inkluderar helåret 2013. Årsgenomsnittet för arbetslösheten 2013 har av allt att döma blivit ungefär 1,2 procentenheter högre, motsvarande 60 000 fler arbetslösa, jämfört med vad det hade blivit med en ränta på 0,25 procent sedan sommaren 2010. Med en sådan låg ränta hade inflationen blivit högre och legat mycket nära målet, medan skuldkvoten av allt att döma hade blivit några procentenheter lägre, inte högre.
Uppdateringen visas i figur 1. De röda kurvorna visar det faktiska utfallet i procent för styrräntan, KPIF-inflationen och arbetslösheten samt i procent av disponibel inkomst för skuldkvoten. De blå kurvorna visar det s.k. kontraktafaktiska utfallet om styrräntan istället hade hållits på nivån 0,25 procent sedan sommaren 2010. Den tidigare beräkningen av det kontrafaktiska utfallet sträckte sig fram till och med första kvartalet 2013. Nu har jag uppdaterat det faktiska utfallet för styrräntan, KPIF-inflation, arbetslösheten och skuldkvoten för hela 2013.
Jag har använt Riksbankens standardmetod och standardmodell, Ramses, för att beräkna vilka avvikelser från det faktiska utfallet för KPIF-inflationen och arbetslösheten som en låg ränta på 0,25 procent från 2010 skulle gett upphov till (gjort med s.k. oförväntade penningpolitiska störningar, se detta tal). Sedan har jag utgått från analysen i denna uppsats, vars resultat beskrivs i detta inlägg, för att beräkna effekterna på skuldkvoten, kvoten mellan hushållens skulder och disponibel inkomst, av den lägre räntebanan. (Effekterna på skuldkvoten finns med bara därför att Riksbanken fokuserar på detta mått, inte därför att detta mått skulle vara det mest relevanta för eventuella risker med hushållens skuldsättning).[1]
Figur 1. Faktiskt utfall och utfall för låg räntenbana för KPIF-inflationen, arbetslösheten och skuldkvoten, uppdaterat inklusive 2013.
Källa: Riksbanken, SCB och egna beräkningar.
Tabell 1 visar årsgenomsnitten för 2013 för arbetslösheten och KPI- och KPIF-inflationen samt skuldkvoten under kvartal 4 av 2013. Årsgenomsnittet för arbetslösheten har således blivit ungefär 1,2 procentenheter högre jämfört med vad det hade blivit med den låga räntan. KPI- och KPIF-inflationen har blivit ungefär 1,2 respektive 1,1 procentenheter lägre. Med den låga styrräntan hade således måluppfyllelsen för inflationen blivit avsevärt mycket bättre. Skuldkvoten har vid slutet av 2013 blivit ungefär 3 procentenheter högre än vad den hade blivit med den låga styrräntan, ungefär 173 procent av disponibel inkomst istället för ungefär 170 procent.
Även om skillnaderna mellan faktiskt utfall och utfall med en lägre ränta skulle vara hälften så stora är det klart att en låg ränta hade lett till ett betydligt bättre utfall för inflationen och arbetslösheten. Skillnaden i utfall för skuldkvoten är så liten att den inte påverkar eventuella risker med hushållens skulder.
[1] Uppsatsen”’Leaning against the wind’ increases (not reduces) the household debt-to-GDP ratio” beräknar hur styrräntan påverkar nominella skulder och nominell BNP, för att sedan beräkna hur kvoten mellan skulder och BNP utvecklas. En lägre styrränta ökar nominell BNP mer än skulderna, så den minskar kvoten mellan skulderna och BNP. För att beräkna kvoten mellan skulder och disponibel inkomst har jag som en enkel approximation antagit att real disponibel inkomst varierar hälften så mycket som real BNP. Eftersom en lägre styrränta då fortfarande ökar nominell disponibel inkomst mer än den ökar skulderna, så minskar fortfarande skuldkvoten.
