På internationella kvinnodagen skrev litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström på DN:s kultursida att “Frågan om kvinnors pensioner är akut”. Ack så rätt hon har! Pensionsstatistiken visar tydligt att dagens kvinnliga pensionärer har lägst pensioner. Huvudförklaringen ligger i att de tidigare var hemmafruar eller deltidsarbetande, något som bestraffas hårt i ett pensionssystem kopplat till intjänade pensionspoäng. Men även idag väljer mammor oftare än pappor att gå ner i arbetstid för att vara med sina barn, vilket antyder att pensionsolikheterna kommer att bestå om inget görs. Men vad ska göras? Hur ska vi få till stånd ett system som bevarar föräldrars rätt att själva bestämma över sin vardag samtidigt utan att göra pensionerna alltför ojämställda? Det finns flera svar, men ett av de mest sympatiska är att makar bör dela lika på pensionen.
Det är högst förståeligt att föräldrar vill gå ner i arbetstid under den tiden barnen är i dagis- och småskoleåldern. Men detta får konsekvenser som man kanske inte alltid inser. Det svenska pensionssystemet har under lång tid varit direkt kopplat till pensionspoäng som intjänas under den tid man arbetat. Utöver den allmänna inkomstpensionen har de flesta löntagare tjänstepensioner, även dessa kopplade till arbetsinkomstens storlek. Följaktligen får deltidsarbetande inte bara lägre lön idag och sämre karriärutveckling, utan även mindre pensioner. En rapport from AMF visar att tjänstepensionen för en halvtidsarbetande kvinna i offentlig sektor minskar med ca 7000 kr om året, och dessutom minskar även den allmänna inkomstpensionen.
Om de pensionerade makarna har gemensam ekonomi märks inte pensionsolikheterna särskilt mycket. Smällen kommer dock om den som arbetat mest (oftast mannen) dör eller om paret separerar. En rapport från SEB visar att just änkor och frånskilda kvinnor har klart sämre pension än andra kvinnor i samma ålder.
Vad ska då göras för att undvika denna kvinnofälla i form av ojämställda pensioner? Man kan tänka sig olika åtgärder, men alla är inte bra. En uppenbar lösning är att makarna försöker balansera den ojämna pensionen genom olika former av överföringar, exempelvis i form av direkta transaktioner. Men det är mycket svårt att beräkna hur mycket som ska överföras, om det ska göras löpande eller med ett engångsbelopp, vilket nog gör att de flesta drar sig för en sådan lösning. Banker och pensionsbolag brukar föra fram ett annat förslag på lösning: att öka det privata pensionssparandet för den part som arbetar mindre. Nackdelen här är dock att detta kostar en hel del (vilket dock inte ses som någon nackdel av bankerna och pensionsbolagen!)
En annan lösning, som hittills inte förts fram särskilt ofta i den svenska debatten, är att makarna delar lika på de pensionsrätter som tjänats in under den tid de varit gifta (eller rentav enbart samboende). En sådan lösning skulle radera den obalans i pension som uppstår när ena makan väljer att arbeta mindre, kanske för att lösa vardagspusslet som småbarnsförälder. Om makarna skiljs delar man helt enkelt lika på pensionen, och om ena maken dör får man rätt till sin del av den avlidnes pension så länge man själv lever. Men skulle det fungera i praktiken? Tja, systemet finns faktiskt sedan länge i andra länder, däribland USA och Kanada. Varför inte snart även i Sverige?
