Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I den senaste upplagan av FNs jämställdhetsindex hamnar Sverige på andra plats efter Nederländerna. Enligt World Economic Forum är Island, Finland, Norge, Sverige och Danmark världens mest jämställdhet länder. Så hur kan de då komma sig att det fortfarande är en klar majoritet män på de flesta välbetalda och statusfyllda positionerna i näringslivet både i Sverige och i övriga Norden? Det frågade sig The Economist häromveckan. Svaret? Att det inte räcker att vara allmänt ”snäll” mot kvinnor för att de ska nå toppen.
Artikeln i The Economist fokuserar på alla de nordiska länderna och konstaterar att det här satsas mer statliga medel än någon annanstans i världens för åtgärder som handlar om att öka kvinnors möjlighet att delta på arbetsmarknaden. Föräldraförsäkringen är extremt generös och detsamma gäller för systemen för barnomsorg. Och på vissa områden är den nordiska modellen verkligen en framgångssaga för jämställdheten. Kvinnor är i majoritet bland de som avslutar universitetsstudier och såväl Finland som Sverige har regeringar som till mer än hälften består av kvinnor. I Norge (som en konsekvens av kvotering) är 40 procent av ledamöterna i börsbolagens styrelser kvinnor.
Men på de flesta områden i näringslivet ser det inte lika ljust ut. På huvudkontoren för typiska nordiska företag ser det ut precis som det gör överallt i världen: de högre cheferna är män och det är kvinnor som är deras assistenter. Danmark, som alltså är världsledande vad gäller jämställdhet totalt sett hamnar till exempel på en rätt pinsam 72:a plats när det gäller jämställdhet bland högre chefer. The Economists beskriver Norden på följande sätt:
The egalitarian flame that burns so brightly at the bottom of society splutters at the top of business.
Varför blir det så här? Enligt ekonomiprofessor Nina Smith vid Århus Universitet är ett av skälen att det inte räcker att vara ”snäll” och till exempel ge kvinnor enorma mängder föräldraledighet och arbetsmarknadsregleringar som till exempel gör det väldigt enkelt att vara hemma med sjuka barn (här finns en översikt över hennes pulikationer på detta ämne). Det kan till och med leda till mindre jämställdhet: Smiths forskning pekar på att en av anledningarna till att kvinnor tjänar mindre och halkar efter i karriären handlar om att de är hemma så länge med sina barn när de är små att de manliga kollegorna, som istället bygger upp värdefull arbetserfarenhet under samma tid, skapar ett försprång som kvinnorna sedan inte kan hämta igen. Även annan forskning, som till exempel denna uppsats av Alison Booth, Wiji Arulampalam och Mark Bryan, har konstaterat samma sak.
Som jag har skrivit tidigare i andra sammanhang tyder detta på att den svenska föräldraledigheten dels är för lång, dels borde individualiseras (denna åsikt är för övrigt väl företrädd också av en annan svensk nationalekonom, Anne Boschini). Istället för att, likt sambeskattning, behandla föräldrarna kollektivt borde försäkringen, om den överhuvudtaget ska vara i närheten av så generös som den är nu, se föräldrarna som individer och utformas därefter.
