I Frankrike pågår just nu en intensiv diskussion om ett förslag till ny arbetsmarknadslag, loi travail eller loi El Khomri efter arbetsmarknadsminister Miryam El Khomri, som socialistregeringen under premiärminister Valls och president Hollande har arbetat fram. Lagen ändrar regler kring arbetsrätt, arbetstid och löner och har väckt starka känslor i hela det franska samhället. Ledande franska ekonomer har också engagerat sig i frågan och en djup spricka har uppstått mellan de som stöder lagen (med superkända Tirole, Aghion, Blanchard, Bourguignon) och de som är emot (med inte mindre kända Piketty, Cohen, Saez, Fleurbaey).
Paradoxalt nog verkar alla ense om att Frankrikes arbetsmarknad behöver reformeras. Arbetslösheten är hög (drygt 10%) och stigande, utanförskapet bland ungdomar och invandrare är skyhögt, företagen baxnar under detaljregleringar som styr arbetstid, övertid, beslutsordning mm och sättet att lösa anställningskonflikter i arbetsdomstolen Prud’homme fungerar dåligt, med stort godtycke och i genomsnitt 4 år för att avsluta ett enskilt ärende. En konsekvens av detta är att unga numera oftast anställs på korttidskontrakt medan de äldre sitter på gynnsamma tillsvidareanställningar.
Men denna samsyn till trots går meningarna isär kring vilka reformer som behövs. Den nya arbetslagen loi travail gör det enklare att avskeda genom att tillåta företagen hänvisa till dålig ekonomi (eller förväntningar om dålig ekonomi), medan detta tidigare inte räckte som skäl utan ärendet gick till arbetsdomstolen för beslut. Kompensationen till avskedade som AD nu beslutar om får ett tak. Den lagstadgade 35-timmarsveckan med ofta 25-50% lönepåslag därefter luckras upp och arbetsgivare tillåts kräva längre arbetstider och lägre påslag (dock ej lägre än 10%).
Ekonomstriden kring loi travail manifesteras i två stora debattartiklar som nyligen skrivits publicerats i dagstidningen Le Monde.
I artikeln “De svagaste gynnas av lagen” (textlänk textlänk2) och skrevs av 30 ekonomer, däribland Jean Tirole (Toulouse, ekoniomipristagare), Philippe Aghion (Collège de France), Olivier Blanchard, (fd chefekonom IMF), Francois Bourguignon (fd chefekonom Världsbanken, PSE), Alain Trannoy (Marseille), Francis Kramarz och Pierre Cahuc (båda École Polytechnique), Thomas Philippon (NYU), Pierre-Olivier Gourinchas (UC Berkeley) och Hélène Rey (LSE). De tror att lagen kommer att minska andelen korttidskontrakt som framför allt ungdomar har nu och därmed gynna ungdomars och invandrares chans att få anställning. Erfarenheter från Spanien visar att åtgärderna verkar fungera.
Men i en annan artikel under rubriken “Arbetslagen sänker inte arbetslösheten” (LeMonde, textlänk) skrevs av 22 forskare däribland Thomas Piketty och Marc Gurgand (båda PSE), Daniel Cohen (ENS), Emmanuel Saez (UC Berkeley) och Marc Fleurbaey (Princeton). De vänder sig mot argumentet att fler får jobb om det blir billigare för företagen att avskeda folk, pekandes på att det inte finns någon empirisk forskning som stöder detta. Den rådande arbetslösheten beror istället till stor del beror på åtstramningspolitiken efter finanskrisen. Underliggande finns ökande skillnader mellan grupper i samhället och artikelförfattarna ifrågasätter kraftfullt om den nya arbetslagen förbättrar denna fördelningsproblematik.
Vilken av dessa grupper som har rätt är förstås inte lätt att avgöra. Man kan konstatera att många av ekonomerna som stöder förslaget är teoretiker medan i princip samtliga som är emot är empiriskt orienterade ekonomer, vilket poängteras av de senare när de påpekar att det är skillnad mellan vad modeller säger och vad data säger. Samtidigt är deras argument att det inte finns något stöd i forskning för att ökad anställningsflexibilitet ökar sysselsättning tveksamt eftersom det faktiskt finns studier som visar på just detta (exempel finns i Per Skedingers översikt även om översikten understryker det mycket osäkra empiriska forskningsläget i denna fråga). Ett problem som båda grupper har är att de talar förbi varandra; medan de som stöder förslaget talar enbart om förslagets specifika delar talar de som är emot om andra aspekter såsom finanspolitikens åtstramning och bredare fördelningspolitiska avvägningar. Det hade varit intressant att se ett svar från Tirole et al. på dessa synpunkter.
Under mars månad ska underhuset i det franska parlamentet besluta om lagen, och ingen vet idag hur det kommer att gå. Förutom själva sakfrågorna kompliceras diskussionen av att president Hollande endast har ett år kvar på sitt mandat och hans legitimitet att införa stora reformer är låg. Och den lär inte stärkas senare i vår när frågan om dömda terroristers medborgarskap kommer tillbaka på agendan då överhuset senaten ska fatta beslut. Processen kompliceras ytterligare av att Frankrike är ett land med starka särintressen, allt ifrån bönder, företagsorganisationer, fackföreningar och studenter, vilka gärna och ofta gör sina röster hörda. Och dessutom menar vissa att det inte är endast arbetsmarknaden som behöver reformeras, utan också pensionssystemet, skatterna och kanske även konstitutionen, så att behandla arbetsmarknadsfrågorna enskilt går inte.
Men, som sagt, trots alla dessa meningsskiljaktigheter är alla ändå överens om en sak: om inget görs kommer det att gå ännu sämre för Frankrike.
