LO:s chefsekonom 2000-2008, Dan Andersson, gav nyligen ut boken Tak för fattigdom. Den här boken är likt många andra texter av Andersson jag läst ett myller av ekonomisk-politiska idéer där inspiration hämtas från allt från Daron Acemoglus senaste forskning till statliga utredningar som alla utom Anderson själv glömt för längesen. Det är inte alltid helt lätt att följa vad det egentligen är Andersson vill ha sagt — boken är lite som ett smörgåsbord där nästan alla kan hitta sådant de gillar och sådant de avkyr. Teoretiskt och empiriskt väl belagda påståenden blandas med mer kontroversiella påståenden (t.ex. om ojämlikhet och hälsa). Om Andersson hade fokuserat på färre idéer och utvecklat dessa tydligare tror jag att han skulle kunna ha betydligt större inflytande på det ekonomiska tänkandet på den svenska vänsterflanken.
En stor del av boken är en pamflett för ökad jämlikhet och framförallt för att den (relativa) fattigdomen inte ska tillåtas att fortsätta öka. Anderssons främsta argument för detta är helt enkelt att alla barn och unga i Sverige ska ha så lika möjligheter i livet som möjligt och inte begränsas av sina föräldrars resurser. En stor del av boken handlar dock om hur en ökad fattigdom påverkar välfärdstaten. En grundbult för att förstå resonemanget är två relaterade idéer om välfärdsstaten som jag tycker mig skönja i flera av Anderssons skrifter.
Den ena idén är att medelklassens stöd för välfärdsstaten inte bygger på solidaritet, utan egenintresse. Så länge det finns en stark tilltro till att välfärdsstaten effektivt levererar välfärdstjänster av god kvalitet stödjer medelklassen systemet. Stödet för välfärdsstaten eroderas om medelklassens (upplevda) välfärdsnivå sjunker, till exempel på grund av att sjunkande skatteintäkter tvingar fram besparingar i välfärden eller om en större andel av välfärdstjänsterna konsumeras av andra grupper.
Den andra nära besläktade idén är att välfärdsstaten inte omfördelar så mycket mellan individer, utan främst omfördelar över livscykeln. Vi är villiga att betala skatt idag för att vi förväntar oss äldreomsorg, hälsovård och pensioner i en avlägsen framtid som lever upp till det vi en gång betalade i skatt. Detta innebär att stödet för välfärdsstaten inte bara är avhängigt kvaliteten och omfattningen på de välfärdsstjänster som levereras just nu, utan vad man tror den kommer leverera i framtiden. Stödet för välfärdsstaten idag beror därför på förväntningar om framtida skatteintäkter, men också framtida väljares vilja att via skattsedeln tillhandahålla välfärdstjänster. I den generation som nu går i pension tycks det till exempel finnas en besvikelse över att detta samhälleliga kontrakt över tid inte har upprättshållits — t.ex. skrev Lars Åberg i SvD häromdagen att han ”nödgas inse att systemet inte kommer att ta hand om mig på samma sätt som jag tagit hand om systemet”.
(Även om Andersson inte använder uttrycket, är det lätt att få intrycket att hans resonemang leder till att det finns en tippunkt och om denna passeras kommer välfärdsstaten gå under — mindre välfärd minskar stödet för välfärdstaten vilket kan bli en självförstärkande process. Stödet för skattefinansierad välfärd idag beror dessutom på framtida väljares stöd för skattefinansierad välfärd. Förändringar av välfärdsstatens framtida hållbarhet kommer därför att påverka stödet för välfärdstaten redan idag. Precis som en bank kan drabbas av en bankrusning kan välfärdsstaten drabbas av väljarflykt om tilltron sjunker.)
En större andel fattiga utgör med detta synsätt ett hot mot välfärdsstaten på flera plan. För det första innebär en större andel fattiga att en större andel av välfärdstjänsterna kan komma att riktas mot de fattiga, vilket kan minska medelklassens vilja att finansiera välfärden. En större andel fattiga gör dessutom att de genomsnittliga skatteintäkterna sjunker, vilket leder till lägre kvalitet i de välfärdstjänster som levereras. Om den ökande fattigdomen beror på lägre löner för låginkomsttagare, riskerar detta att även spilla över på löner högre upp i inkomstfördelningen. Lägre löner för dessa minskar också skatteintäkterna, vilket minskar stödet för välfärdsstaten. Därför förutsätter välfärdsstaten enligt Andersson en jämn fördelning av inkomster.
En bidragande orsak till ökad fattigdom (i Sverige) som Andersson diskuterar utförligt är flyktinginvandring. Flyktinginvandrare tenderar att ha lägre utbildning än den inhemska befolkningen. Detta hade inte varit ett problem om inte välfärden vore gemensamt finansierad, utan hade tvärtom inneburit en samhällsekonomisk vinst. Precis som internationell handel gör att vi kan köpa billigare och bättre varor, gör invandring av lågutbildad arbetskraft vissa tjänster billigare.
Med en gemensamt finansierad välfärd och höga lägstalöner är effekterna annorlunda. Många flyktinginvandrare förblir arbetslösa till följd av höga lägstalöner, och de som får jobb har löner som är lägre än genomsnittet. Detta leder till lägre skatteintäkter per capita, vilket gör det svårare att finansiera välfärden. Jag tycker det är befriande att läsa en (före detta) företrädare för LO som inte hymlar med vad den grundläggande konflikten består i:
De svenska kollektivavtalen håller uppe lönerna vilket, jämfört med länder med svagare reglering av arbetsmarknaden, leder till lägre sysselsättning för dem som har en utbildning under genomsnittet. Det visar konflikten mellan migration och fackföreningar, eftersom fackföreningars uppgift just är att förhindra press nedåt på löner och villkor. Det innebär att kollektivavtal på god nivå begränsar det överskott som migrationen skapar. Det är inte en etnisk konflikt utan den handlar om ekonomiska intressen. (s. 199)
Andersson är också tydlig med att invandring av lågkvalificerad arbetskraft har fördelningseffekter. Invandring skapar en nedåtpress på löner i den nedre halvan av lönefördelningen, men leder också till en större konkurrens om bostäder och därmed högre hyror (och större brist på hyresbostäder). Samtidigt gynnas sådana som Andersson och jag som har bostadsrätter i övre medelklassområden som stiger i värde och som kan dra nytta av ett större utbud och lägre priser på tjänster. Han förordar därför att kostnader för migration till stor del bör finansieras av höginkomsttagare, eftersom det är de som ”påverkas minst men oftast vinner på migration (s. 25)”.
De senaste årens stora flyktinginvandring sätter flera svåra frågor kring migration och välfärdsstat i blixtbelysning (vilket för övrigt är temat för en intressant akademisk konferens i Malmö i höst). Anderssons analys av migrationens effekt på välfärdsstaten är en rakt igenom ekonomisk analys. Etnicitet och kultur är irrelevant i Anderssons värld, allt handlar om arbetskraftens produktivitet och vår förmåga att ta till vara på den. Möjligen kan Anderssons resonemang förefalla något ödesmättat och det finns säkert många enskildheter i resonemangen som kan ifrågasättas. Naturligtvis kan man också ifrågasätta den övergripande värderingen att välfärd och rättvisa inom just Sveriges gränser är något vi behöver värna särskilt om.
