I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas skrev jag om det olyckliga med att porträttera vårt samhälles val som ett mellan att stänga ner samhället, med förödande konsekvenser för ekonomin, alternativt att ”fortsätta som vanligt”, med oacceptabelt höga dödstal som följd. Inte för att det inte skulle finnas en avvägning. Självklart behöver beslutsfattare nu – liksom i så många andra situationer – om inte en prislapp på liv, så åtminstone ett systematiskt sätt att tänka kring dödstal och kostnader för restriktionerna. Just därför är det välkommet med den typ av initiativ som till exempel Norges regering tagit, och som kommenterades av Karolina häromdagen, som syftar just till att beräkna konsekvenser för ekonomin av olika åtgärder. Om inte annat så för att förklara hur man kan tänka kring avvägningar som ändå måste göras.
En detalj som jag i förbifarten nämnde i det tidigare inlägget var att denna typ av avvägningar alltid ytterst handlar om, som ekonomer brukar uttrycka det, att maximera välfärd. Att prata om ”kostnader” och pengar i dessa sammanhang handlar bara om att använda en enhet som gör annars svårjämförbara saker möjliga att relatera till varandra. Eller så borde det åtminstone vara. Samtidigt är det svårt att inte se att vissa saker är lättare att värdera i pengar och dessa har därför en tendens att hamna i fokus.
Här finns förstås flera stora och viktiga frågor kring vad som händer när vi försöker ”sätta prislappar” på våra val. Vi har tagit upp detta i flera inlägg tidigare (till exempel här om att prissätta naturen, och här, i lättsammare ton, om möjligheter för barn att kunna betala för att få fördelar i skolan; bra läsning för den som vill fördjupa sig mer på temat är fortfarande, Michael Sandels bok ”What money can’t buy: On the moral limits of markets”; se också artiklar i JEP här, och Martha Nussbaums ”Not for Profit”) men just här vill jag bara belysa en aspekt av frågan i relation till varför mer omfattande testande – både för Covid-19 och antikroppar – sannolikt är mycket värdefullt. Inte bara för ekonomin utan för människors välfärd bortom de rent pengamässiga konsekvenserna.
I tidigare diskussioner har det poängterats att testande förstås är av stor vikt för att få kunskap om faktisk spridning (speciellt givet att så många tycks kunna ha haft Covid-19 utan allvarliga symtom). Det har också, helt riktigt, poängterats att testande är av stor vikt för att kunna återgå till arbete. I den utmärkta debattartikeln av Tommy Andersson, Erik Grönqvist, Erik Lindqvist, Daniel Spiro, och Robert Östling häromveckan illustrerar de proportionerna i termer av hur många tester man kan köpa för den besparing som en liten minskning av sjukfrånvaro skulle innebära och konstaterar att en utbyggd testkapacitet med stor sannolikhet är en god samhällsekonomisk investering. I en uppföljning i norska Aftenposten exemplifieras det med att om ökat testande resulterar i att 20 procent av arbetskraften i Norge kan vara borta en månad mindre än annars så räcker besparingen av detta till storleksordningen 5 tester per person. Lågt räknat.
Dessa beräkningar räcker förstås långt om man vill argumentera för att ökad testkapacitet är viktigt att prioritera. Denna typ av beräkningar är också i sammanhanget enkla att acceptera eftersom både kostnader för ökat testande mot de vinster man gör genom att till exempel sjukfrånvaron blir lägre kan mätas i pengar. Men utöver detta finns det anledning att också påminna sig om att det finns en enorm uppsida av möjligheten att kunna testa både pågående sjukdom och om man haft Covid-19 helt enkelt för att vetskapen kan ta bort oro och möjliggör kontakt som man annars, kanske i onödan, avstår ifrån.
Låt mig illustrera med några exempel. En person som är i behov av personlig assistans, och som av flera anledningar sannolikt skulle drabbas svårt om hon fick Covid-19, skulle i princip kunna tas om hand av sin familj. Men de har i olika omgångar varit lätt förkylda. Resultatet blir att de i stället flyttar isär för att inte riskera att sprida smitta, vilket i sin tur betyder att externa personer, som förvisso är asymptomatiska men som också kan vara infekterade, alternativt sprida smitta eftersom de i sina jobb träffar många andra, får rycka in istället. Här finns förstås en rad faktorer i sammanhanget som handlar om möjligheter att återgå till jobb och annat men den absolut största problematiken, och den största välfärdsförlusten, ligger i den enorma oro som situationen skapar hos alla berörda parter.
Ett annat exempel; en bekant till mig har sannolikt haft Covid-19. Han har varit mycket sjuk, men inte inlagd på sjukhus. Trots det har han valt att separera sig från sin familj för att de inte ska bli smittade. Givet att inkubationstiden kan vara relativt lång så skulle det ju ändå kunna vara så att övriga i familjen fått smittan men inte fått några symptom. Hade det varit möjligt att testa sig skulle alla veta och kunna gå vidare med information om detta och eventuellt hade det inte heller varit nödvändigt att flytta isär och klara sjukdomsperioden i ensamhet.
Ytterligare exempel; flera äldre personer jag känner tycker att deras isolering är mycket jobbig. Att inte kunna träffa andra och speciellt att inte kunna träffa barn och barnbarn är tärande. Samtidigt kommer nyheter om att i alla fall Stockholmsregionen kan vara i en fas där storleksordningen tio, tjugo, kanske till och med uppåt 30 procent har eller haft Covid-19. Denna siffra kommer stiga de kommande veckorna. Det betyder att framemot sommaren är det inte osannolikt att många barn och barnbarn kommer ha haft Covid-19 och att det därför skulle vara relativt riskfritt att åtminstone träffa dem. Om man bara visste hur det var. Samtidigt kommer nyheter om att det förmodligen kommer gå att testa sig först framemot hösten…
Dessa exempel är i relation till utsatthet hos sjukvårdspersonal och andra förstås triviala och självklart handlar inte detta om att mera allmänt testande skulle ske på bekostnad av tester för dessa grupper. Icke desto mindre illustrerar exemplen att det sannolikt finns mycket stora välfärdsvinster att göra av att snabbt öka kapaciteten även för testande av bredare grupper. Dessa vinster kompletterar dessutom de vinster som finns av att samma tester också möjliggör ett snabbare och mera kontrollerat öppnande av ekonomisk aktivitet.
Slutligen kan man lägga till att det finns mycket forskning kring negativa hälsoeffekter av isolering och ensamhet. Precis innan Corona-krisen kom en rapport från NSF som konstaterade att social isolering också ytterst bidrar till förtidig död. Så till de spektakulära rubrikerna ”virus dödar men det gör arbetslöshet också” skulle man nu kunna lägga ”virus dödar men det gör isolering också”. Självklart tror jag inte att en seriös uppskattning av skulle komma fram till att isolering är närmelsevis lika farligt som sjukdomen i sig. Men poängen är att mer testande skulle kunna påverka de negativa effekterna av viruset i sig, dess negativa effekter på ekonomin, och dess negativa effekter på människors välfärd bortom de ekonomiska konsekvenserna i positiv riktning.