I Coronakrisens spår har hemarbetet ökat markant. För hemarbetarna har detta inneburit minskade omkostnader i samband med arbete kopplade till exempelvis lunch på restaurang, utgifter för kollektivtrafik eller egen biltransport, klädslitage etc. Eftersom hemarbetarnas löner i de flesta fallen har varit oförändrade, innebär utgiftsminskningen en relativt kraftig reallöneökning, något som få diskuterar.
Att arbeta kostar pengar, detta är välkänt. Vissa utgifter kan dras av från skatten när de blir för stora, men de flesta är var och en för små för att ge grund för skatteavdrag. Tillsammans kan de dock bli ganska stora. Enligt en tabell över levnadsomkostnader från Konsumentverket kostar 20 luncher per månad 1960 kr, och kollektivtrafik kostar 600 kr/mån. Om man drar från 15 kr för varje hemmalunch blir det sammanlagt 2260 kr/mån. Kostnaderna varierar beroende på var man bor, men låt oss för argumentets skull ändå ta dessa två utgiftsposter som grund för en enkel beräkning.
Eftersom månadskostnaden för lunch och resor på 2260 kr betalas med inkomsten efter skatt, motsvarar de en lön före inkomstskatt (skattesats 35%) på knappt 3 500 kr i månaden. Enligt SCB var genomsnittslönen år 2019 för anställda i hela ekonomin 35 300 kr. Detta betyder att de minskade fasta jobbutgifterna för lunch o reskostnader motsvarar en real löneökning på 10 procent. Detta är inte jordnötter. Tvärtom, det är en real löneökning som är i runda slängar 3-4 gånger större än vad arbetsmarknadens parter förhandlat fram till de anställda under de senaste decennierna. Löneökningen är procentuellt sett större för låglöneyrken än för de högavlönade, vilket gör den progressiv.
Man kan invända mot att luncher på restaurang medför en konsumtionsnytta som är självvald, och därför inte fullt ut kan betraktas som en arbetsrelaterad kostnad. Det är en rimlig invändning, som ger vid handen att den uppskattade löneökningen ovan är i överkant.
En annan invändning är att arbetsgivarna utnyttjar löntagarnas hem, vilket innebär en kostnad för de senare som de bör kompenseras för. Just denna invändning är dock inte lika motiverad. Hemarbete har tidigare varit del av en flexibel arbetstid där arbetsgivarna ju har kvar sina lokalkostnader. Detta gäller även under Coronakrisen. Sedan är det klart att i framtiden kanske anställda inte erbjuds en arbetsplats, och då är det rimligt att arbetskontraktet inkluderar kompensation för att inrätta arbetsplats i hemmet.
Ett möjligt ytterligare belägg för att de minskade arbetsrelaterade utgifterna faktiskt spelar roll för hemarbetarnas reallöner återfinns i statistiken över hushållens sparande. Enligt SCBs finansräkenskaper uppmättes under sista kvartalet 2020 den kraftigaste ökningen av hushållens finansiella sparande under ett fjärde kvartal sedan 1990-talet, 47 mdr kr. Intressant nog stod nettoinsättningar på bankkonton för den största ökningen, men även aktieköp och fondsparande ökade. Detta antyder att hushållen lägger pengar på hög, vilket är det förväntade beteendet när man får oväntade inkomstökningar som man inte tror kommer att bestå på lång sikt.
Vilka slutsatser bör då dras av denna ”dolda” reala löneökning som hemarbetet innebär? Regeringen bör rimligen ta hänsyn till denna reallöneökning i sina kommande finanspolitiska bedömningar, inte minst av inkomstfördelningseffekter, och det är även rimligt att lönerörelsen tar hänsyn till detta i kommande förhandlingar. I förlängningen kan man fundera över om jobbkostnadernas betydelse för reallönerna även borde inkluderas i alla analyser som jämför den ekonomiska situationen för anställda och exempelvis arbetslösa och pensionärer.