Riksbankens räntebeslut har som bekant kännetecknats av stora åsiktsskillnader inom direktionen under de senaste åren. Karolina Ekholm och Lars E O Svensson har förespråkat en mer expansiv penningpolitik, främst utifrån argumentet att inflationstakten då skulle komma närmare målet på två procent samtidigt som konjunkturutvecklingen skulle bli mer balanserad. Majoriteten i bankens direktion har dock avvisat dessa resonemang, ofta med argument relaterade till kredittillväxt och bostadspriser men utan tydlig koppling till Riksbankens uttalade uppdrag.
Under det senaste året har dessutom Lars E O Svensson påpekat att Riksbanken historiskt har misslyckats med att uppfylla inflationsmålet. Sedan 1997 har inflationen i genomsnitt varit ungefär 1,4 procent. Alla som har läst en grundkurs i nationalekonomi de senaste 30 åren ”vet” att den långsiktiga Phillipskurvan är vertikal, dvs att den genomsnittliga inflationstakten inte påverkar den genomsnittliga arbetslöshetsnivån. Detta gäller dock endast om inflationsförväntningarna är rationella, dvs om de är korrekta i genomsnitt.
Men Svensson påpekar att inflationsförväntningarna — mätta av Prospera på uppdrag av Riksbanken — har varit stabila nära inflationsmålets 2 procent under den senaste 15-årsperioden. Om inflationen systematiskt är lägre än förväntat blir den långsiktiga Phillipskurvan inte vertikal. Svenssons skattning av kortsiktiga Phillipskurvor indikerar att varje procentenhets lägre genomsnittlig inflation än förväntat medför 1,3 procentenheters ökning av den genomsnittliga arbetslösheten. Med förväntningar på 2 procents inflation och utfall på 1,4 procent har alltså arbetslösheten blivit ungefär 0,8 procent högre än om inflationsmålet hade uppfyllts.
Det bör dock påpekas att andra än Prospera undersöker inflationsförväntningarna. Prosperas undersökning baseras på telefonintervjuer med ca 250 personer (runt 50 från parter på arbetsmarknaden, 50 aktörer på penningmarknaden, samt 150 inköpschefer). I Konjunkturinstitutets barometerundersökningar tillfrågas varje kvartal 5000 högt uppsatta chefer i privata företag och 1500 slumpmässigt utvalda hushåll om sina inflationsförväntningar.
En granskning som jag gjort (se denna not) visar att förväntningarna varierar ganska påtagligt mellan dessa undersökningar. Mest noterbart är att förväntningarna i KIs företagsundersökningar är betydligt mer träffsäkra än de andra. Det som bör vara avgörande för Svenssons argument är dock inte vilka förväntningar som är mest träffsäkra utan vilka som har störst relevans för lönebildningen. Även här verkar förväntningarna i KIs företagsundersökningar mest relevanta — de innehåller mest användbar information för att förutspå den nominella löneökningstakten.
Hur skulle då Svenssons beräkningar falla ut om de istället baserades på förväntningarna från KI? Under 1997:I-2012:II var den genomsnittliga inflationen 1,44 procent medan den förväntade inflationen var 1,48 procent. Med den skattade Phillipskurvan blir den ”onödiga” arbetslösheten 0,05 procentenheter.
Det bör också påpekas att den alltför låga inflationen främst härstammar från de tidiga åren i tidsperioden. Under Stefan Ingves tid som chef för Riksbanken (sedan januari 2006) har inflationen i genomsnitt uppgått till 1,76 procent medan den förväntade inflationen har varit 1,58 procent, vilket skulle kunna tyda på att arbetslösheten har blivit lägre än normalt trots att inflationen har blivit allt för låg.
Avslutningsvis: Det är ett misslyckande att inflationen har blivit betydligt lägre än målet. Varför målet inte har uppfyllts förtjänar en närmare granskning. Även frågan om de realekonomiska konsekvenserna av det missade målet bör granskas närmare. Min — högst preliminära — not indikerar att de slutsatser Svensson har presenterat inte är självklara sanningar.
Relaterat material på Ekonomistas: 1, 2
