Redan Adam Smith framhöll att lönen inte är det enda sättet på vilket en anställd kompenseras för sina ansträngningar. Olika jobb är mer eller mindre trevliga, farliga och tråkiga. Enligt teorin om kompenserande löneskillnader kommer sådana skillnader att avspeglas i lönen; trevliga och ofarliga arbeten kommer att vara mindre välavlönade än otrevliga och farliga, allt annat lika. Eftersom säkerheten och trevligheten inte beskattas kommer ett arbetes icke-monetära avkastning att vara särskilt viktiga i en högskatteekonomi. Om skatten är riktigt hög blir det också mycket dyrt för arbetsgivaren att monetärt kompensera den anställde för att jobbet är tråkigt.
Att dessa aspekter är empiriskt relevanta visas i en studie (WP-version) av David Powell vid RAND. Han finner att lönen i farliga yrken — definierade som yrken med många arbetsskador eller dödsfall — stiger mer när skatten höjs än lönen i ofarliga yrken. I en relaterad studie (WP-version) estimerar han istället det samlade icke-monetära värdet av olika yrken och finner liknande effekter: när skatten sjunker väljer anställda i viss grad bort lågbetalda (och trevliga) yrken och väljer istället mer högavlönade (men mindre trevliga).
Det finns egentligen ingen ände på möjliga tillämpningar av denna idé: Är det så att att arbetsplatserna i större utsträckning är trevliga i högskatteekonomier? Sjunker värdet av att ha arbetsplatsen förlagd mitt i stan när inkomstskatten sjunker och det därmed blir billigare att via lönen kompensera de anställda för ett sämre läge och längre pendlingstid? Ur ett fördelningsperspektiv kan man ställa sig ställa sig frågan hur stora välfärdsskillnaderna mellan olika anställda är när man inte enbart ser till lönen; att utbilda sig har exempelvis inte enbart monetära effekter på ens framtida liv.
