Finansdepartementet presenterade utredningsförslaget Statligt stöd vid korttidsarbete — en ny åtgärd vid djupa kriser i slutet av förra året. Utredningens förslag är att ett ramverk för korttidsarbete införs, där villkor anges för när systemet ska aktiveras. De två övergripande villkoren är:
- Det ska råda en synnerligen djup lågkonjunktur, eller vara sannolikt att en sådan lågkonjunktur är nära förestående
- En aktivering av systemet ska inte bedömas hindra en samhällsekonomiskt önskvärd strukturomvandling
Mer precist anges att man endast bör överväga att aktivera systemet om Konjunkturinstitutets (KIs) Barometerindikator faller under värdet 80 (två standardavvikelser lägre än normalvärdet 100). KI ska då snabbt analysera om de två villkoren är uppfyllda. Baserat på KIs analys, och eventuellt andra synpunkter, ska regeringen sedan fatta beslut om aktivering. Sedan är det upp till arbetsmarknadens parter att besluta om de vill utnyttja programmet. Staten ska enligt förslaget finansiera en tredjedel av den reducerade arbetstiden, medan arbetstagare (lägre lön) och arbetsgivare (löneminskningen är mindre än arbetstidsförkortningen) står för två tredjedelar av kostnaden. Systemet aktiveras för en ettårsperiod som maximalt kan förlängas med ytterligare en ettårsperiod.
I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas (Subventionerad arbetsdelning?, december 2009) var jag skeptisk till att subventionera korttidsarbete. Jag har dock inga stora invändningar mot det nuvarande förslaget (och jag har varit med i en referensgrupp som gett synpunkter till Finansdepartementets arbetsgrupp). Det är bra att ett tydligt ramverk anger när systemet är tänkt att aktiveras, att villkoren för aktivering är strikta (det krävs både en exceptionell lågkonjunktur och att denna inte är strukturell), att arbetsmarknadens parter bär en stor del av kostnaderna, och att systemet omfattar hela arbetsmarknaden snarare än enskilda branscher eller företag.
De strikta kriterierna gör att systemet förmodligen sällan kommer att aktiveras (bl a eftersom barometerindikatorn sällan faller ner under 80, se Figur 1 nedan), och att utnyttjandet lär bli lågt om systemet ändå aktiveras. Man kan därför undra om det är värt besväret att införa ett sådant ramverk. En större oro är att det med lagstiftning och ramverk på plats lättare kan uppstå ett tryck att aktivera systemet trots att de tänkta villkoren inte är uppfyllda.
Lästips
Litteraturen kring korttidsarbete sammanfattas i kapitel 3 i Finansdepartementets utredning. Läsvärda studier är:
- Karl Brenke, Ulf Rinne & Klaus Zimmermann (2011), ”Short-Time Work: The German Answer to the Great Recession”, IZA Working Paper
- Alexander Hijzen & Danielle Venn (2011), ”The Role of Short-Time Work Schemes during the 2008-09 Recession”, OECD Working Paper
- Tito Boeri & Herbert Bruecker (2011), ”Short-Time Work Benefits Revisited: Some Lessons from the Great Recession”, IZA Working Paper
- Pierre Cahuc & Stephane Carcillo (2011): ”Is Short-Time Work a Good Method to Keep Unemployment Down?”, IZA Working Paper
Många länder har länge haft system för korttidsarbete, och nästan alla OECD-länder som saknade system införde snabbt sådana under finanskrisen. Under krisen kom därför en betydande andel av de anställda att omfattats av korttidsarbete (se Figur 2). Systemens utformning varierar kraftigt mellan olika länder. Variationen gäller t ex den statliga subventionsgraden, hur mycket arbetstiden kan reduceras samt om systemet aktiveras på företags-, bransch-, eller landnivå (se Hijzen & Venn, 2011).
Har då användningen av korttidsarbete varit framgångsrikt? Det tyska systemet har fått särskilt stor uppmärksamhet, och många menar att korttidsarbete är den främsta förklaringen till att den tyska arbetslösheten har utvecklats mer positivt än i andra länder under krisen. Brenke et al. (2011) beskriver det tyska systemets utformning och historik medan de andra tre studierna ovan försöker analysera hur korttidsarbete har påverkat arbetsmarknadsutvecklingen i olika länder. En generell slutsats är att korttidsarbete har bidragit till att begränsa uppgången i arbetslöshet, men att alla skattningar är osäkra.
Slutsatsen att korttidsarbete minskar uppgången i arbetslöshet är knappast förvånande. Den relevanta frågan är förstås om denna samhällsekonomiskt positiva effekt är större eller mindre än de kostnader som förknippas med systemen. Kostnaderna inkluderar såväl direkta offentlig-finansiella kostnader som indirekta kostnader när svaga företag inte slås ut och när insiders på arbetsmarknaden får en ännu tryggare ställning. Dessa kostnader är svåra att kvantifiera och har inte beaktats (åtminstone inte fullt ut) i studierna.
Clik here to view.
Figur 1: KIs Barometerindikator (blå heldragen) och Konfidensindikator (grön streckad). Konfidensindikatorn avser tillverkningsindustrin och har justerats för att få medelvärde 100 och standardavvikelse 10.
Clik here to view.
Figur 2: Andel anställda i korttidsarbete (% av sysselsatta). Diagram 3.1 i Finansdepartementet (2012, Ds 2012:59), baserat på Hijzen & Venn (2011).
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Image may be NSFW.Clik here to view.
