Betald föräldraledighet kan motiveras på många sätt: barnen kan få mer tid med sina föräldrar vilket kan vara dem till gagn; kvinnors förankring på arbetsmarknaden kan stärkas när det blir billigare att kombinera föräldraskap med arbete; barnafödandet kan öka. Föräldrapengen är dock inte gratis och den påverkar även inkomstfördelningen. I en ambitiös studie (gratisversion) går de norska forskarna Katrin Loken, Magne Mogstad och Kjell Salvanes tillsammans med amerikanen Gordon Dahl systematiskt igenom effekterna av den allt generösare norska föräldrapengen. Resultaten är både intressanta och provokativa.
Vad som undersöks är den gradvisa expansionen från 18 till 35 veckors betald ledighet efter att föräldrapengen först infördes 1977 fram till undersökningens slutår 1992. Vid varje expansion jämförs familjer vars barn föddes strax innan och strax efter reformens genomförande. Under hela perioden hade dock föräldrarna rätt att vara lediga från jobbet i upp till ett år.
Först och främst finner de att den betalda ledigheten faktiskt gör att föräldrar, i detta sammanhang mammor, stannar hemma längre med sina barn. Det är alltså inte så att betald ledighet ersätter obetald. Eftersom föräldrapengen i Norge uppgår till 100 procent av inkomsten är därmed den enda direkta effekten av reformerna att tiden mammor är hemma med sina barn ökar. Inkomsten påverkas däremot inte.
Ytterligare konsekvenser lyser med sin frånvaro. Barnen presterar inte bättre (eller sämre) i skolan, föräldrarnas förvärvsfrekvens och inkomster påverkas inte, varken på kort eller lång sikt. Skilsmässorna varken ökar eller minskar och inte heller påverkas det framtida barnafödandet.
Däremot har den betalda föräldraledigheten omfördelande konsekvenser. Föräldrapengen omfördelar från de relativt fattiga familjer som inte kvalat in i systemet till de som är berättigade till föräldrapeng och bland de som kvalat in är det höginkomsttagare som tjänar mest. Till saken hör också att de som överhuvudtaget inte får barn i genomsnitt har betydligt lägre inkomster än de som får föräldrapeng.
Författarnas slutsats är att den utbyggda föräldrapengen fungerat som en ren transferering av betald ledighet, framförallt till relativt välbeställda familjer. De statsfinansiella kostnaderna för detta är betydande och bör ställas mot alternativa sätt att använda resurserna. Kanske pengarna hade gjort större nytta i förskolan, kanske hade skatterna kunnat sänkas?
Ingen studie är heltäckande och föräldrapengen kan naturligtvis ha positiva eller negativa effekter i andra avseenden än de som undersökts. En ytterligare invändning mot studien är att föräldrapengens ökande generositet kan ha gjort det allt attraktivare att skaffa sig en förankring på arbetsmarknaden innan man skaffar barn. Sådana effekter är svåra att fånga empiriskt, liksom andra allmänna anpassningar till förlängd föräldraledighet. Johanna har till exempel diskuterat att föräldraledigheten kan göra arbetsgivare ovilliga att anställa kvinnor i barnafödande ålder. Samtidigt ska betonas att författarna studerar utbyggnaden av föräldrapengen och inte den ursprungliga introduktionen av betald föräldraledighet.
Föräldrapengens generositet är något som sällan ifrågasätts i den svenska debatten och förslag om kvotering mellan mammor och pappor kombineras ofta med förslag om förlängd ledighet. Den norska studien väcker en del frågor om det attraktiva i sådana förslag. Framförallt kanske bland oss som inte har någon mer föräldrapeng att plocka ut.
