Att kvinnor fortfarande har lägre löner än män även om de har samma arbete är ett ämne som ofta återkommer i samhällsdebatten (senast i DN i måndags, signerat Gudryn Schyman (Fi) och Per Bolund (mp). Men löneskillnaden har stadigt minskat i takt med att kvinnor blivit alltmer produktiva, välutbildade och välrepresenterade också i höglöneyrken. Harvardekonomen Claudia Goldin hävdar i en ny uppsats att bara en sak återstår att göra för att gapet ska stängas.
I uppsatsen ”A Grand Gender Convergence: A Last Chapter” börjar Goldin med att konstatera att lönegapet mellan kvinnor och män i USA har minskat. För dem som nu kommer ut i arbetslivet gäller att kvinnor i genomsnitt tjänar ca 85 procent av männens löner – för 35 år sedan var motsvarande siffra 75 procent. Om man kontrollerar för skillnader i utbildning och för att kvinnor arbetar färre timmar reduceras gapet ytterligare – till ca 93 procent (för 35 år sedan var motsvarande siffra 85 procent).
Det är flera saker som har lett till förbättringen enligt Goldin. I en tidigare uppsats pekar hon på att det faktum att kvinnor nu har högre utbildning och gifter sig senare som viktigt. Men även om utvecklingen har gått framåt om man jämför nutid med 35, 50 eller 70 år tillbaka så är det inte så att det kvarvarande lönegapet kommer att stängas ”av sig självt”. Hon pekar på att förändringen inte har varit särkilt stor under de senaste 15-20 åren och ställer frågan vad som egentligen krävs för att mäns och kvinnors löner ska hamna i paritet.
Enligt Goldin handlar det hela om flexibilitet. Kvinnor, särskilt sedan de fått barn, efterfrågar i högre grad än män flexibilitet vad gäller sitt arbete. Det handlar inte främst, som man kanske kan tro, om att kvinnor vill kunna jobba färre timmar. Istället handlar det om flexibilitet kring vilken tid på dygnet arbetet utförs, hur många timmar i sträck man arbetar och var det sker. Goldin hävdar att det som återstår av lönegapet mellan kvinnor och män är det pris som kvinnor betalar för denna flexbilitet och pekar på att lönegapet är störst i de yrken där flexibiliteten i grunden är lite och ”face-time” är viktigt.
Det som behövs för att lönegapet ska stängas är alltså antingen att kvinnor slutar att efterfråga flexibilitet eller att flexibilitet blir lättare att erbjuda. Goldin tror att det senare alternativet är mer realistiskt och pekar på att den teknik som kan göra detta möjligt i princip redan finns på plats.
