”Vad ska alla jobba med när maskiner och robotar tar över allt fler arbetsuppgifter?”, är en fråga nationalekonomer brukar småle åt. ”Det är svårt att sia om, men arbetsuppgifter kommer alltid att finnas så det ska nog lösa sig”, lyder standardsvaret. Svaret är med stor sannolikhet sant — något kommer folk att göra — men också undanglidande. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en tilltagande robotisering är dock för viktiga och intressanta för att glida undan.
Exakt vad ”robotisering” innebär är egentligen oklart men kan beskrivas som två olika utvecklingar. Den ena att priset på realkapital som maskiner, datorer och mjukvara sjunker, den andra att det blir allt lättare att ersätta arbetskraft med detta kapital. Dessa fenomen är distinkta och behöver inte påverkas av varandra. Däremot beror de realekonomiska konsekvenserna på båda faktorerna: om priserna faller på kapital som i huvudsak kompletterar arbetskraft så ökar arbetskraftens inkomstandel, medan det motsatta gäller om kapitalet lätt kan ersätta arbetskraft.1)
Enligt en nypublicerad studie (gratisversion) av Karabarbounis och Neiman kan mycket riktigt billigare realkapital förklara ungefär hälften av arbetskraftens fallande inkomstandel (globalt sett) under de senaste decennierna. Eftersom arbetskraftens inkomstandel länge sågs som konstant så är den utveckling som avbildas i figuren nedan ganska dramatisk. Om vi förväntar oss att den teknologiska utvecklingen gör att kapital i allt högre grad kommer att kunna ersätta arbetskraft så lär arbetskraftens inkomstandel falla ytterligare.
Teknologisk utveckling som denna diskuteras bland annat av forskare som Brynjolfsson och McAfee i boken The Second Machine Age och det finns ingen anledning att tro att utvecklingen kommer att stanna av. Förändringarna i produktionsteknologi kan därför leda till ungefär samma utveckling av inkomstfördelningen mellan arbete och kapital som Thomas Piketty ser framför sig; världen blir rikare men inkomsterna koncentreras i allt högre grad till kapitalägarna.2) Naturligtvis kommer även en del anställda med användbara kunskaper och förmågor att få del av överskottet, men på det stora hela ser framtiden ut att vara kapitalägarnas.
Att arbete förlorar relativt kapital innebär inte nödvändigtvis att arbetskraftens inkomster faller absolut sett. Däremot kan utvecklingen mycket väl resultera i genomsnittliga reallönesänkningar, även om ekonomin växer. I slutändan beror detta på hur den relativa produktiviteten hos arbete och kapital förändras. Är den teknologiska utvecklingen tillräckligt kraftigt till kapitalets fördel så kommer reallönerna att falla; om robotar är bättre på att göra i princip allt så kommer lönerna att pressas ner inom de fåtal områden där människor trots allt har en konkurrensfördel.
På många sätt är den värld som Brynjolfsson och McAfee beskriver dystrare än den som beskrivs av Piketty. I Pikettys värld koncentreras inkomsterna hos kapitalägarna, men de flesta får det trots allt bättre. I en värld där robotarna blir allt effektivare kan kapitalägarnas ökande inkomstandel mycket väl gå hand i hand med fallande inkomster för det stora flertalet.
Den utveckling som beskrivs har pågått ett tag och erfarenheten visar att det inte någon anledning att ta den teknologiska utvecklingens riktning för given. Under flera decennier föreföll teknologin att komplettera högkvalificerad arbetskraft, med ökad lönespridning som följd. Sedan en tid verkar dock efterfrågeökningen på högkvalificerad arbetskraft att ha bedarrat och lönepremien kopplad till högskoleutbildning har åtminstone i USA inte ökat sen ungefär 2000.
Exakt vad som kommer att ske framöver går inte att med säkerhet svara på och som Richard Freeman diskuterar rymmer utvecklingen naturligtvis både positiva och negativa aspekter. Att en bred uppsättning arbetsuppgifter kommer att ersättas av maskiner förefaller dock troligt, liksom att inkomsterna i än högre grad kommer att koncentreras till kapitalägare. Mer oklart är om breda grupper även kommer att se reallönerna stagnera eller falla. Så har visserligen skett i USA de senaste decennierna, men detta verkar åtminstone delvis bero på den utbudschock av billig arbetskraft som Kinas inträde på världsmarknaden inneburit.
En viktig fråga är hur beskattning och fördelningspolitik kan utformas i en kapitalintensiv värld där maskiner sköter mycket av det produktiva arbetet. Traditionellt beskattas arbete hårt och omfördelning sker från personer med höga löneinkomster till dem med låga. Om kapitalinkomster blir allt viktigare finns det anledning att utforma skattesystemet så att inte kapitalinkomsttagare blir ett skattefrälse. Eftersom kapital kan vara svårt att beskatta lär därför konsumtion och fastigheter bli allt viktigare skattebaser framöver. Man kan även föreställa sig ett ökat statligt kapitalägande som potentiell offentlig inkomstkälla. Det finns alltså all anledning att återigen påtala behovet av en översyn skattesystemet och då särskilt lyfta frågan om kapitalinkomsternas ökande inkomstandel.
1) Om substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital som är större än ett så leder fallande priser på kapital till en fallande inkomstandel för arbetskraft. Karabarbounis och Neiman skattar denna elasticitetet till ca 1,25.
2) Även Pikettys analys bygger på att substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital är större än ett. Om så är fallet så kommer avkastningen på kapital att falla mindre än proportionellt när kapital ackumuleras vilket gör att kapitalets inkomstandel ökar.
