Punkt 6 i en text av Douglas Coupland – A radical pessimist’s guide to the next 10 years – om hans syn på vår nära framtid lyder så här:
”The middle class is over. It’s not coming back. Remember travel agents? Remember how they just kind of vanished one day? That’s where all the other jobs that once made us middle-class are going – to that same, magical, class-killing, job-sucking wormhole into which travel-agency jobs vanished, never to return.”
Skrivet 2010 är detta ett för Coupland karakteristiskt observant konstaterande. Jobbtillväxten för uppgifter som för 20-30 år sedan klassades som medelinkomstjobb har varit markant svagare än för både låginkomstjobb och höginkomstjobb. Arbetsmarknaden har kort sagt polariserats.
Figuren nedan är baserad på en nyligen publicerad artikel i AER av Maarten Goos, Alan Manning, och Anna Salomons (WP version här). Den illustrerar förändringen i arbetade timmar inom låg-, medel-, respektive höglöneyrken i 16 EU-länder under perioden 1993-2010. Mönstret är slående. Överallt har andelen jobb som i början av perioden kännetecknades av att vara medelinkomstjobb minskat relativt både låglönejobb och höglönejobb.
Motsvarande utveckling syns tydligt i USA under perioden 1979-2012. Till höger i figuren nedan (tagen från en mycket läsvärd översikt av David Autor som skrivit mycket på detta område) visas jobbtillväxtens utveckling för yrken med relativt höga löner och där många är högutbildade, i diagrammets mitt finns fyra yrkesgrupper som traditionellt varit medelinkomstyrken, medan de tre längst till höger är traditionella låglönebranscher. Sett över hela perioden har arbetsmarknaden tydligt polariserats.
Utvecklingen i Sverige under perioden 1975-2005 studeras i detalj i en utmärkt artikel (under publicering i SJE) av Adrian Adermon och Magnus Gustavsson. Som syns i diagrammet nedan (taget från deras artikel) så har jobbtillväxten sett över hela perioden varit negativ för medelinkomstjobben (och det mesta av detta drivs av utvecklingen efter 1990).
Hur ska vi förstå dessa mönster? De två vanligaste faktorerna som brukar anges är teknologisk utveckling och globalisering (som jag och Daniel skrivit om bl a här). Uppgifter som är relativt lättare att automatisera kan i högre utsträckning tas över av robotar/algoritmer/datorer, och uppgifter som är relativt enklare att flytta kan i större utsträckning göras av billigare arbetskraft på annat håll. Och naturligtvis hänger dessa två faktorer också ihop. Teknologisk utveckling gör förflyttning av uppgifter billigare och inom vissa områden skapas möjligheter att göra saker på distans som tidigare inte var möjliga.
Det intressanta med dessa faktorer är att de inte linjärt gynnar de med vad vi till vardags tänker på som avancerade uppgifter. Det finns många relativt enkla uppgifter som fortfarande görs bäst av personer på plats, samtidigt som många uppgifter som tidigare betraktades som relativt avancerade (och som krävde utbildning) i allt högre grad kan automatiseras. Goos, Manning och Salomons (2014) kategoriserar olika arbetsuppgifter efter hur enkelt det är att automatisera uppgiften (”routininess”) respektive hur enkelt det är att flytta uppgiften (”offshorability”) och finner att detta väl matchar de förändringar vi sett de senaste decennierna.
Vad betyder detta för inkomstfördelningen? Kan detta förklara den kraftiga inkomstspridning vi sett de senaste decennierna? I ett första steg kan det tyckas tydligt att förändringarna på arbetsmarknaden i termer av efterfrågan gynnat både låginkomsttagare och höginkomsttagare och att dessa grupper därför också gynnats lönemässigt. Men löneutfallet beror förstås också på utbudet av arbetskraft och om relativt många uppgifter i mitten skiktet försvinner konkurrerar personer som tidigare hade dessa jobb även om enklare uppgifter, vilket pressar ner lönerna för enklare uppgifter. Om många av dessa även i högre utsträckning kan göras på distans ökar konkurrensen ytterligare. Alternativt kan individer utbilda sig för att i högre utsträckning kunna konkurrera om de mer avancerade uppgifterna, men det tar sannolikt tid och är en omställning som av flera skäl kan vara svårare.
Sammantaget matchar detta alltså den bild vi ser av större löneökningar i toppen av fördelningen och stagnerande löner längre ner. Men det finns också aspekter av utvecklingen som kräver att man går bortom utbud och efterfrågan av arbetskraft med olika utbildningsnivå. Skillnaderna i inkomstutveckling inom toppgrupperna har varit mycket stor och framför allt har den drivits av att en relativt liten grupp fått kraftiga ökningar, snarare än att högutbildade som grupp dragit ifrån (något vi skrivit om många gånger t ex här, här och här). En förklaring till detta skulle kunna vara att vissa uppgifter i toppen av fördelningen är starkt komplementära till viss teknologi och att detta (tillsammans med globalisering) genererar stora uppgångar i toppen.
Vidare förklaras stora delar av inkomstökningarna i toppen (speciellt i Sverige) av kapitalinkomster snarare än löner. Detta kan förstås förklaras av att de som äger teknologin som tar över vissa arbetsuppgifter får en stor del av vinsterna i form av högre avkastning på kapital. Under vissa förutsättningar skiftar utvecklingen också fördelningen av produktivitetsökningarna mellan arbete och kapital (något som varit en av många kontroverser kring Thomas Pikettys bok och som Jonas också skrev om i relation till automatisering häromveckan). Givet att detta är en utveckling som sannolikt bara börjat finns all anledning att fundera mer på hur den påverkar inte bara arbetsmarknaden utan flera aspekter av hur vi organiserar samhället.
