Det här är ett gästinlägg av Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
På kort sikt är det ett överskuggande problem hur flyktingarna ska tas om hand och få tak över huvudet, men på lite längre sikt är frågan hur de ska komma i arbete. Om flyktingarna blir tillräckligt många kommer det att krävas strukturförändringar i näringslivet för att sysselsättningsgraden ska hållas uppe. Det blir då också viktigt att den ekonomiska politiken underlättar denna strukturförändring.
Invandringen innebär en förändring i arbetskraftens sammansättning. Även om många av invandrarna är högutbildade är den genomsnittliga utbildningsnivån sannolikt lägre än i den nuvarande arbetskraften. Dessutom är inte alla utländska utbildningar överförbara till svenska förhållanden. Invandringen innebär alltså inte bara en större arbetskraft utan också en förändring i arbetskraftens struktur med ett skift nedåt i arbetskraftens genomsnittliga kunskapsnivå. Som en konsekvens av detta behöver vår produktionsapparat inte bara växa utan produktionsstrukturen behöver också bli mindre kunskapsintensiv i genomsnitt. Hur stor strukturomvandling som behövs beror förstås på hur stor invandringen till sist blir.
Strukturförändringen kan i princip ske på två sätt. Antingen måste de branscher som använder relativt mycket lågutbildad arbetskraft växa i förhållande till de kunskapsintensiva branscherna eller så måste relativlönen för lågutbildad arbetskraft sjunka så att alla branscher använder relativt mer av denna arbetskraft. Omvänt betyder detta att om relativlönen för lågutbildade inte ska sjunka behövs det i gengäld en desto större strukturförändring i industrin.
Handelsteorins Rybczynskiteorem beskriver just fallet med konstanta faktorpriser: Industrin som använder relativt mycket lågutbildad arbetskraft måste växa om den lågutbildade arbetskraften ökar, men denna industri behöver också en del kapital och högutbildad arbetskraft, som då måste komma från den kunskapsintensiva industrin. Vi får alltså en växande industri som använder mycket lågutbildad arbetskraft, och en krympande industri som använder mycket högutbildad arbetskraft. Detta skulle innebära att strukturomvandlingen i den svenska industrin måste gå i omvänd riktning, dvs. gå mot att bli mindre kunskapsintensiv, under en period när den svenska industristrukturen anpassar sig till arbetskraftens nya sammansättning. Det är förstås inte helt givet vad detta skulle innebära i praktiken. Relativt lågkvalificerade tjänster inom t.ex. handel, bemanning och lokalvård har tidigare varit branscher som anställt många invandrare. Men också delar av tillverkningsindustrin har tidigare absorberat mycket relativt lågutbildad arbetskraft.
Om vi i stället tänker oss att industristrukturen skulle vara oförändrad, dvs. att alla branscher växer i samma takt i respons till ökningen i arbetskraften, måste i stället faktorpriserna anpassa sig. Relativlönerna för lågutbildad arbetskraft måste då falla så att alla branscher kan anställa en större andel lågutbildad arbetskraft.
Oavsett hur anpassningen till arbetskraftens nya sammansättning går till innebär den ekonomiskpolitiska utmaningar. För att minska kunskapsintensiteten i alla branscher måste lågutbildade bli billigare att anställa. Lägre skatt på låga inkomster är då ett sätt att motverka ökad spridning i de disponibla inkomsterna. När det gäller industristrukturens sammansättning behöver politiken skapa förutsättningar för en expansion av branscher med låg kunskapsintensitet. RUT är ett exempel på ett instrument som både gör det billigare att anställa lågutbildade, och som gynnar branscher som har en låg kunskapsintensitet. Det är därför viktigt att RUT avdraget får vara kvar.
Sannolikt kommer också vissa delar av tillverkningsindustrin att bli viktiga för att absorbera den nya arbetskraften. Men en återindustrialisering kräver en stabil energiförsörjning och konkurrenskraftiga energipriser. I detta sammanhang kan man fråga om det verkligen är rätt tillfälle bedriva en politik med en effektskatt på kärnkraftselen, som innebär att fyra av Sveriges tio kärnreaktorer stängs inom kort.
