Detta är en replik skriven av Roland Paulsen, forskare vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, på ett tidigare Ekonomistasinlägg av Jesper Roine.
”Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt. Så varför ska vi ens – när maskinerna kan sköta jobbet – bry oss?”
Med dessa två meningar inleddes en intervju med mig i modemagasinet Bon. Här på Ekonomistas har vi kunnat läsa om varför Jesper Roine anser att påståendena inte bara är falska utan hur det snarare förhåller sig tvärtom: att vi aldrig arbetat mindre och mår bra. Så vad är sant?
Låt mig först påpeka att skribenter sällan själva skriver ingresser till sina texter i tidningar. Ännu mer sällan får intervjupersoner lägga sig i denna process (jag har aldrig fått göra det). Jag kan tänka mig att den modeskribent som skrev ingressen i Bon hade annat än vetenskaplighet för ögonen, för givetvis arbetar vi inte mer än någonsin. Finns det någon som skulle på allvar skulle påstå det? Det skulle möjligen vara Stefan Fölster som 2012 skrev en rapport för Svenskt Näringsliv med den osköna titeln ”Fler arbetade timmar än någonsin” och tillägget: ”sedan 1991”.
Fast nej, antagligen inte ens Fölster. På sistone har nämligen både Roine och Fölster börjat jonglera med statistiken för att leda antitesen i bevis, att vi aldrig arbetat mindre. Detta gör de, som Roine uttrycker det, genom att ”försöka uppskata [sic] hur många timmar vi i genomsnitt arbetar under en livstid” och sedan se hur stor andel av livet dessa timmar utgör. I en inte särskilt övertygande graf vill Roine medelst copy-paste illustrera detta på följande vis: på y-axeln är nio procent maxvärde och åtta procent minimivärde. På x-axeln kan man sedan se prediktionen av hur mycket andelen lönearbete per liv kommer att minska en procent för personer födda 1930 jämfört med personer födda 1970. Under grafen står: ”Källa: egna beräkningar”. Samt: ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”.
Det senare tillägget är mycket klokt. Författaren sysslar ju här med prediktioner där hen omöjligen kan ta hänsyn till historiska förändringar som att man nu planerar höja pensionsåldern ytterligare. Dessutom är det oklart vad ”genomsnittet” bygger på. Om det totala antalet arbetade timmar fördelas på invånare leder det till att ofrivillig deltid och arbetslöshet liknar fritid i statistiken. Vilket få skulle försvara.
Likaså verkar det senare inträdet på arbetsmarknaden som utbildning och ungdomsarbetslöshet tvingar unga till betraktas som arbetsbefrielse. Detta är en både ny och problematisk idé i debatten. Att utbilda sig är ett tvång som i allt högre grad avkrävs den som vill få jobb. Det är en del av arbetslivet som de flesta lånar pengar för att finansiera. Jag har svårt att se att Roine eller någon annan skulle kunna betrakta utbildningen som en arbetstidsreduktion värd namnet. Enligt den graf han själv copy-pastat tycks dessutom ”inträde på arbetsmarknaden” ha legat ganska still från 1995 och framåt. I en annan andelsberäkning (som tyvärr är lika otydlig men som Roine enkelt hade kunnat jämföra med) ser även den totala andelen lönearbete per liv ut att ha stått still sedan dess.
Att vi blir äldre är till skillnad från tillträde på arbetsmarknaden en rimlig faktor att ta med i beräkningarna när man talar om andel arbetad tid per liv eftersom pensionen onekligen består i fri tid. För den som orkar läsa annat än konversationsintervjuer i modemagasin har jag skrivit om detta i flera sammanhang. Vare sig det allt senare tillträdet på arbetsmarknaden eller den stigande medellivslängden är några nya tendenser. Vi har blivit äldre i mer än hundra år och stundvis i snabbare takt än i dag. Ändå har vi tidigare kunnat korta arbetstiden tidigare genom fler semesterveckor, sänkt pensionsålder, kortare arbetsvecka etc. Detta beror på att åldersökningen förblivit en mycket svag tendens relativt den produktivitetsutveckling som Roine förteg i sin text.
Ett förhållandevis tydligt mått är att se hur antalet arbetstimmar per sysselsatt varierat historiskt. Nyligen kunde vi exempelvis se denna graf i The Economist på hur arbetade timmar per sysselsatt förändrats sedan 1990:
Som enda land syns här hur de som har jobb i Sverige faktiskt arbetar mer 2012 jämfört med 1990. Den som går till OECD:s data-arkiv kan enkelt jämföra utvecklingen över längre tid:
Jämfört med de länder som har lägst antal timmar per sysselsatt jobbar vi i Sverige närmare 200 timmar mer per år. Men det riktigt märkliga är att vi under de senaste 40 åren inte kortat arbetstiden alls per sysselsatt vilket så gott som alla andra OECD-länder gjort. Beror det på att man i dessa länder inte har någon åldersökning? Utbildar sig inte ungdomen där?
Att blunda för denna rätt unika utveckling i Sverige om man likt Roine vill bedöma hur mycket vi arbetar historiskt sett vittnar om viss ensidighet. Samtidigt är inte heller detta ett perfekt mått på huruvida vi kortat arbetstiden. I grafen ovan återspeglas exempelvis hur deltidsarbetet minskat bland kvinnor. Möjligen borde man hellre se på hur mycket personer som jobbar heltid arbetar för att få en känsla av hur majoritetens arbetsdag ändrats. Här får man däremot leta om man vill hitta data. Hos SCB finns övertidsstatistik sedan knappt tio år tillbaka. Om man räknar ihop ett veckobaserat genomsnitt för kvartaldata ser man följande:
Även om man vill bortse från den mer självklara argumentationen att vi sedan 1976 inte genomfört någon större arbetstidsförkortning och i stället gå till data står det med andra ord klart att vi inte arbetar mindre än någonsin. Sedan 1976 då den senaste stora arbetstidsförkortningen gjordes med sänkt pensionsålder har den nationella produktiviteten nära fördubblats. Vi arbetar mer än någonsin i relation till nationell produktivitet. Detta är vad jag sagt i åtminstone femtiotalet intervjuer. Detta är vad alla som vill läsa mer än ingresser i modemagasin borde ha förstått.
Stämmer det då att vi mår bra av allt detta arbete som Roine föreslår, eller mår vi snarare dåligt? Här kan jag bara hålla med om att det är problematiskt att i strikta termer säga något om vad ”lyckoforskningen” kommit fram till eftersom den spretar betänkligt. Samtidigt verkar Roine själv referera till ”lyckoforskningen” som om den var mer enhetlig än vad den är trots att han här skriver för egen hand. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av borde inte vara en okänd fågel för den som alls intresserat sig för ämnet. Den så kallade ”Easterlin-paradoxen” har debatterats länge och verkar stå sig relativt väl. På sistone har den bland annat försvarats av Layard som i denna föreläsning ger en sammanfattning. Dels lyfter Layard fram enskilda länder som USA där sambandet mellan självskattad lycka och BNP per capita tycktes upphöra under femtiotalet:
I samma text refererar Layard till en välkänd graf som visar på ett avtagande samband mellan nationell inkomst per capita och självskattad lycka. Ovanför $15000 per invånare tycks nollsamband råda.
För nyare rapport där Layard m.fl. kommenterar Stevenson och Wolfers, samt Deaton och Kahneman, se World Happiness Report, 2012. Alternativa förklaringsmodeller till varför hälsa och lyckoskattningar skiljer sig mellan länder har också framlagts av Wilkinson och Pickett.
Ett ständigt återkommande tema inom lyckoforskningen som Roine inte kommenterar är huruvida självskattad lycka är ett vidare bra mått på lycka. Hur lyckliga vi vill se oss själva påverkas givetvis av kulturella normer som inte låter sig viktas i studier som de ovannämnda. Därför är beteendedata ett värdefullt komplement. Sett till suicidnivåer i olika länder tycks inget (negativt) samband med BNP per capita finnas:
Inte heller om man ser till psykisk ohälsa är sambandet tydligt. World Health Survey fann exempelvis att höginkomstländer hade 7,1 procent depression bland vuxna, medan andelen var 7,6 procent för högre medelinkomstländer, 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer. I World Happiness Report 2013 (där dessa siffror refereras) finns även denna sammanställning av funktionsnedsättning på grund av depression och ångestsyndrom:
Som man ser här är invånarna i Västeuropa och Nordamerika inte de mest ångestridna och deprimerade i världen, men de tillhör heller inte dem som har minst problem trots att mer resurser här läggs på behandling.
Om vi ska gå till Sverige så är vår konsumtion både av antidepressiva läkemedel och terapi bland världens högsta enligt OECD. På 13 år har konsumtionen av antidepressiva nära fördubblats:
I dag tar lite mer än åtta procent av den svenska befolkningen någon form av antidepressiv medicin i ett givet ögonblick, sedan finns även ångestdämpande och neuroleptika. I denna graf kan man också notera Islands exceptionellt höga konsumtion (Island rankades näst högst i världen utifrån självskattad lycka i World Happiness Report 2015 som Roine refererade till). Självklart är inte detta ett perfekt mått på hur människor mår, här finns medikaliseringstendenser och andra faktorer inblandade. Men även när man frågar människor om deras psykiska besvär är den snabba ökningen av ångest och depression i Sverige tydlig. I Stockholms läns Folkhälsorapport 2015 kan man läsa följande:
”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 till 2014.”
Jag har svårt att se att ”vi” vare sig i absoluta eller relativa termer mår bra när andelen 13-åringar som uppger sömnproblem och nedstämdhet mer än fördubblats sedan 1980-talet (Folkhälsomyndigheten, 2014). Eller när nästan var femte flicka uppger att de under det senaste året haft någon form av ätstörning (Rädda Barnen, 2014). Eller när tre av fyra flickor och hälften av killarna i gymnasiet upplever skolrelaterade stressproblem som ont i magen, nedstämdhet och sömnproblem (SCB, 2013). Både i val av text att utgå ifrån för sin kritik och i val av data att belägga sina argument med gör Roine det enkelt för sig.
Slutligen: Roines påstående att det nya arbete som skapats för att ersätta det som bortrationaliserats ”tveklöst lett till förbättringar av våra liv” kommer inte att kommenteras här. Om Roine var intresserad av hur jag ser på saken hade han läst någon av de tre böcker jag skrivit i ämnet.
