I förra veckan skrev jag ett inlägg baserat på en intervju med Roland Paulsen där jag poängterade att 1) vi inte jobbar mer än någonsin och 2) det inte är klarlagt att ”lyckoforskningen visar att sambandet mellan BNP-nivå och lycka upphör vid en viss nivå”. Det har poängterats att det var orättvist av mig att på detta sätt recensera Roland Paulsens gärning. Det skulle förstås vara riktigt; om det nu hade handlat om Roland Paulsen och hans arbeten. Nu gör det inte det utan om hur det förhåller sig med fakta kring hur mycket vi jobbar och hur mått som BNP/capita förhåller sig till välmående och självrapporterad lycka.
Häromdagen svarade Paulsen. Han börjar med att omärkligt försöka ändra premisserna för diskussionen genom att påstå att jag skrivit att vi ”aldrig arbetat mindre och att vi mår bra” (eller, inte så omärkligt förresten; han satte det som rubrik på sitt svar). Men nu var det inte det jag skrev. Premissen för mitt inlägg var att bemöta två påståenden i en artikel som jag såg många referera till: 1) vi arbetar mer än någonsin och 2) ”lyckoforskningen visar att sambandet mellan BNP-nivå och lycka upphör vid en viss nivå”. Endast det senare av dessa tillskriver jag Paulsen och då genom ett tydligt citat.
Vad gäller den första punkten skulle den kunna avklaras ganska snabbt kan man tycka eftersom Paulsen börjar med att konstatera att vi inte arbetar mer än någonsin. Trots detta verkar det viktigt att göra gällande att jag ”jonglerar med statistik” för att sedan gå vidare till att illustrera att vi inte jobbar mer än någonsin men nu med kraftig emfas på att vi arbetar mer än man gör i vissa länder och att vi enligt vissa mått till och med arbetar något mer än 1990.
Frågan är vad man kan dra för slutsatser av detta? Min bild är att det finns en lång rad faktorer som påverkar hur mycket vi arbetar och hur detta utvecklas över tid. I Sverige arbetar vi mer än i vissa länder, mindre än i andra och självklart skulle vi också kunna arbeta mindre än vi gör idag. Men inte utan att det får konsekvenser för pensioner och finansiering av välfärdsystemet och en rad andra saker. Hur dessa konsekvenser ser ut har att göra med demografi, arbetskraftsdeltagande, skatteuttag och en rad andra saker. Allt detta är intressant och viktigt att diskutera (och som jag poängterade i mitt inlägg vad som görs i en lång rad rapporter som publicerats de senaste åren). Men inget av detta förändrar det faktum att vi inte jobbar mer än någonsin!
Om det nu till äventyrs skulle vara så att jag och Paulsen i slutändan egentligen inte har så olika bild av antalet arbetade timmar utan snarast av vad man kan dra för slutsatser av det, så gäller det sannerligen inte frågan om hur relationen mellan BNP/capita och självrapporterad lycka ser ut.
I sina kommentarer om detta börjar Paulsen med att påstå att jag skulle tala om detta fält som homogent vilket förstås inte stämmer. Tvärtom poängterar jag just att hela begreppet ”subjektivt välbefinnande” kan betyda olika saker, och att underliggande data baserar sig på mycket olika frågor om hur lyckliga personer säger sig vara (jag återkommer till det nedan).
Han fortsätter sedan med att infoga två välkända grafer från en föreläsning som gavs av Richard Layard på LSE 2003 (jag hade den stora förmånen att vara där och har använt dessa grafer och mycket annat som Layard har skrivit i delar av min undervisning sedan dess). Mycket av det som sägs i dessa föreläsningar är intressant och viktigt som till exempel hur absolut och relativ nytta kan påverka hur vi tänker på optimal beskattning, se forskning på detta här). Layard poängterar också att vårt välbefinnande förstås inte bara styrs av pengar varför det är viktigt att ta hänsyn till andra faktorer när man jämför välstånd mellan länder (diskussioner kring detta refererades också i mitt inlägg, se t ex här). Nu väljer inte Paulsen att prata om detta utan framhärdar istället med följande:
”Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av borde inte vara en okänd fågel för den som alls intresserat sig för ämnet.”
Problemet är bara att det förstås inte stämmer. Till att börja med så kommer det synbara intrycket av ett avtagande samband från det självklara faktum att 100 kronor till inte gör lika stor skillnad om man börjar med 100 kronor som om man börjar med 1000 kronor. I det första fallet betyder 100 kronor till en fördubbling, i det senare en ökning med 10 procent. Om man istället ritar om figuren så att x-axeln med ökningar i BNP reflekterar lika stora procentuella ökningar i stället för absoluta tal (alltså med logaritmerade värdet på inkomst) så ser figuren ut som nedan. (Googlar man ”happiness GDP” så är en förklaring till detta vanliga missförstånd nästan det första man får upp, med en grafisk illustration som denna).
Det är nu helt klart att det mellan länder finns ett tydligt samband mellan BNP/capita nivå och självrapporterad lycka. Om något är det dessutom något kraftigare över den nivå där Paulsen menar att sambandet upphört att existera och svagare för de fattigaste länderna.
Men hur ser det ut inom länder? Kanske effekten av mer pengar har negativa externaliteter på omgivningen på ett sätt som gör att effekten ser annorlunda ut? Studien av Stevensson och Wolfers (och som vi skrivit om här när den kom) studerar även detta. De visar att sambandet också gäller inom länder. I en artikel av Deaton och Stone (2013) görs detta dessutom på många olika geografiska nivåer ner till effekten inom ett och samma postnummer-område och resultatet är det samma. Figuren nedan illustrerar resultatet på data från European Social Survey (tack till Martin Berlin som tagit fram den som en del i pågående forskning). Varje punkt är resultatet för ett enskilt land ett visst år och lutningen på pilarna indikerar effekten på självrapporterad lycka av mer pengar inom varje land (motsvarande graf för World Values Survey finns här).
Kontentan av detta är, tvärtemot vad som hävdas av Paulsen, att det, om något, är mycket tydligt belagt att ju högre inkomst man har desto nöjdare är man med sitt liv. Hans uttalande om att ”Den så kallade ”Easterlin-paradoxen” har debatterats länge och verkar stå sig relativt väl.” är helt enkelt inte korrekt. Tvärtom så konstaterar Angus Deaton och Arthur Stone i artikeln som nämndes ovan följande:
… That there is a paradox at all has been robustly challenged by Sacks, Stevenson, and Wolfers (2012).
Stevensson och Wolfers visar också detta i en artikel här. Deaton och Stone (2013) fortsätter dock med något som är intressant för den som är genuint intresserad av detta forskningsfält. De skriver:
…This literature typically does not make the distinction between evaluative and hedonic measures that is so important here.
Detta syftar på att det i de enkäter som ligger till grund för studier av självrapporterad ”lycka” finns två typer av frågor. En är reflekterande: ”På en skala 0-10 hur nöjd är du överlag med ditt liv?”. Den andra typen har att göra med sinnestillstånd. Dessa är av typen: ”Hur glad/ledsen/stressad var du under gårdagen?”. Bilden nedan hämtad från artikeln av Deaton och Kahneman (2010) och visar att den senare typen av lyckomått typ inte tycks påverkas av inkomst över en viss nivå.
Vad ska vi dra för slutsatser av detta? Jo, sammantaget visar forskningen att dagliga tillstånd som stress och lycka och sorg tycks påverkas av inkomster upp till en viss nivå men de försvinner inte från ens liv. Samtidigt visar data att när det gäller svaret på mer reflekterande frågor kring hur nöjd man är med sitt liv överlag, så ökar nöjdheten med inkomst på alla nivåer.
Betyder detta att vi slagit fast hur sambandet mellan lycka och inkomst ser ut? Nej, självklart inte. Det illustrerar bara vikten av att vara tydlig med vad man pratar om och reflektera över vilka samband som är viktiga och vad de betyder.
För att återgå till Paulsens svar: Han fortsätter med att poängtera att subjektiva mått på upplevd lycka kanske inte är så bra ändå. Han menar att svar på frågor om hur lycklig man är kan påverkas av kulturella skillnader. Man bör därför studera beteende istället (som om beteende inte påverkas av kulturella skillnader…).
Han citerar sedan en rad fakta kring suicidstatistik som inte har någon tydlig koppling till BNP. Det är riktigt. Det är till och med så att det är något vanligare i rikare länder. Det är också vanligare i länder som är mer sekulära (hög religiositet är tydligt negativt korrelerad med suicid), vanligare i länder med högt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor, det är vanligare i forna öststater på sätt som inte förklaras av annat än att de är just förna öststater, och ungefär dubbelt så vanligt i Finland som i Sverige som i socioekonomiska termer är mycket lika. Ända sedan Emile Durkheims klassiska studie Suicide från 1897, har kulturella faktorer pekats ut som nyckelfaktorer mellan länder.
Paulsen går sedan vidare till att citera en rad fakta om konsumtion av antidepressiva läkemedel och diagnoser kring psykisk ohälsa. Island, som rankades högst i termer av självrapporterad lycka i den studie jag citerade, konsumerar mest antidepressiva läkemedel per capita får vi veta. Och konsumtionen av antidepressiva läkemedel har ökat väldigt mycket de senaste årtiondena. Allt detta stämmer förstås och är på många sätt mycket oroväckande. Frågan är vad det visar? Richard Layard avslutade den föreläsning som Paulsen hänvisar till med följande:
It is a complete scandal that we spend so little on mental health.(…) Roughly 25% of us experience serious mental illness during our lives, and about 15% experience major depression. Such depression can in most cases be helped by a combination of drugs and cognitive therapy. (…) Even already, after only 50 years of research, many people are helped by Prozac to “feel themselves” rather than some sub-standard person that they only half recognise. As drug research advances, it would be surprising if more and more people could not be helped to be what they feel is the real them.
Layard har sedan dess i en rad sammanhang förespråkat generösare användning av medicin och terapi för att bättre hjälpa människor med psykiska problem. Jag har ingen aning om detta är rätt väg att gå och jag är orolig för att det lätt kan bli en övervikt av medicinering snarare än terapi. Det som dock är helt klart är att en sådan utveckling skulle leda till ännu mer konsumtion av läkemedel relaterade till psykisk ohälsa. Av det kan man dock inte dra slutsatsen att vi mår allt sämre.
Mitt inlägg handlade verkligen inte om att vi lever i en värld utan problem där alla mår bra. Många av de fakta Paulsen pekar på bekymrar även mig. Men som jag skrev i avslutningen av mitt första inlägg så ligger de största problemen i fördelningsaspekter av dessa problem. Vissa jobbar säkert för mycket medan andra inte jobbar alls, suicid och psykisk ohälsa har tydliga kopplingar till socio-ekonomiska faktorer (se t ex följande utmärkta studie om relationen mellan barns hälsa och socioekonomiska faktorer) och så vidare. Inget av detta förändrar dock det faktum att vad jag skrev i mitt första inlägg fortsatt är korrekt. Vi jobbar inte mer än någonsin och det är inte klarlagt att ”lyckoforskningen visar att sambandet mellan BNP-nivå och lycka upphör vid en viss nivå”. Om något så är det tvärtom.
